Hur ändras livet när man blir smittad av hiv som 20-åring? 27-åriga Antero berättar.

Antero, 27,  är en alldeles vanlig vänlig och artig ung man.

Han arbetar med media och intresserar sig för musik och filmer, men är även en av de 2500 personerna i Finland som har smittats av hiv. Vid 20-års ålder fick han beskedet om att han är HIV-positiv, då han i början av ett förhållande tog ett könssjukdomstest. Hans partnerns hiv-test var negativt, men hans egna var positivt. Förhållandet tog slut direkt.

”Informationen kom som en blixt från klarblå himmel och jag kollapsade fullständigt. Ingen anar att man själv kan bli smittad. Jag visste inget annat om sjukdomen än att Freddie Mercury hade aids och att han dog på grund av det. Jag kände ingen hiv-positiv och visste inget om saken. Första tanken var att nu dör jag.”

Antero fick två veckors sjukledighet för att reda ut saker. Kollapsen var fullständig och självdestruktiva tankar snurrade länge i hans tankar.

Antero ringde till en stödtelefon och fick snabbt en stödperson som hjälpte till med att reda ut saken. Antero fick mycket hjälp av stödpersonen och de pratade i början nästan dagligen. Han fick även hjälp av sjukhusets psykiatriska närvårdare. Den största hjälpen kom ändå från att prata med frivilligabetarna.

”Min stödperson Taina är värd ett stort tack för sitt arbete och jag minns henne med värme.”

Att börja om från noll

Efter att beskedet om sjukdomen kom avbröt Antero studierna och började arbeta heltid. Trots att han inte befann sig i livsfara började han fundera kring sitt eget liv.

”Jag slutade ha kontakt med alla vänner som jag uppfattade som försupna och förfallna och började modigt studera det som verkligen intresserade mig. Jag började fundera på de saker som man verkligen uppskattar med livet och de saker man inte tycker om i sig själv. Det kändes som om jag måste ta mig i nacken.”

Vänner och bekanta förhöll sig varierande till beskedet om min hiv.

”De som inte kände till sjukdomen blev försiktiga och antog att de nu borde bli upplysta om sjukdomen. Den bästa hjälpen är närvara och lyssna, att fokuserar på den hiv-positiva, och inte på sina egna rädslor och fördomar. Alla samtalsämnen som gäller rädslan eller attityder är dåliga. I det långa loppet kan man börja fråga noggrannare”, förklarar Antero.

”I början pratade jag om saken med personer, som jag inte borde ha berättat åt”, minns Antero och nämner att han är nöjd över att ha berättat åt sitt syskon, fast han först ångrade sig.

”Mitt syskon råkade ringa fem minuter efter att jag hade fått beskedet och jag grät så hårt i telefonen att jag måste berätta. Nu är jag trots allt nöjd över att ha berättat eftersom jag har fått mycket stöd av mitt syskon.”

Antero har inte berättat för sina föräldrar trots att de har ett nära förhållande.

”Jag vill inte göra deras liv svårare genom att berätta, eftersom det skulle öka sorgen. Min mamma är annars också av den sortens människor som oroar sig mycket. I min närmaste krets finns människor som jag kan prata med. Fast mina föräldrar inte vet om smittan behöver jag inte ha ångest ensam.”

Medicineringen håller symptomen i schack

Antero hade varit smittad ungefär ett halvt år innan han fick beskedet.

”Jag fick aldrig några symtom av hiv, smittan syntes endast i blodprov.”

Medicineringen påbörjades ett och ett halvt år efter diagnosen, det vill säga ganska snabbt. De smittade reagerar varierande till hi-viruset, och en del behöver inte börja med medicineringen på flera år.

Antero var tvungen att prova på flera olika mediciner innan han hittade en passlig. Den nuvarande medicinen passar och orsakar inga biverkningar.

”Jag har aldrig haft problem med att ta mediciner.”

I början besökte Antero läkaren var tredje månad och efter att han började medicineringen oftare. När virusvärdena stabiliserat sig behövdes det inte kotrollbesök lika ofta. Nuförtiden går Antero på kontrollbesök var fjärde eller femte månad. Han är inte nervös för kontrollbesöken, men känner flera hiv-positiva, som är så rädda för resultaten att de skippar kontrollbesöken.

Utöver den dagliga medicineringen på verkar hiv-smittan varken Anteros liv eller tankar

”Ingen gravalvarlig sak”

Antero tänker nuförtiden sällan på sin sjukdom.

”Ibland tänker man att jag är ju en sådan – positiv. I nuläget kräver smittan inga specialåtgärder, förutom medicineringen, eftersom jag lever i ett fast förhållande. Jag har sällskapat ungefär ett halvt år med min nuvarande partner. Vi kände varandra från tidigare och min partner var medveten om att jag var hiv-positiv.

Antero kan prata om sjukdomen utan problem.

”Största delen av mina närmaste vet om saken och jag har inget behov av att berätta om det åt någon annan.”

”Efter hiv-diagnosen spökade självdestruktiva tankarna i mitt medvetande i flera år och hiv fick även de minsta motgångarna att kännas större än de i verkligheten var. Jag kunde för första gången godkänna situationen två-tre år efter diagnosen.”

”Ett riktigt godkännande, som gjorde att man kunde förhålla sig till saken utan att vara bitter och även prata om svåra saker, tog fem år på sig att mogna.”

Nu har Antero levt med sjukdomen i sju år. Hiv är inte längre en gravallvarlig sak eftersom det nuförtiden finns bra och effektiva mediciner. Antero mår bra och är lycklig.

Fast medicinerna kan hålla hiv under kontroll under långa perioder kan man inte ännu heller bota sjukdomen. Att godkänna det egna ödet har påverkats av att Antero har behandlat bitterheten och sorgen som viruset har orsakat.

”Hiv är inget problem om man kan förhålla sig rätt till sjukdomen.”

Anteros verkliga namn är utbytt.

Text: Arla Joensuu, texten har publicerats i Spray 04/09